Hur många ord kan jag skriva om den här boken?

Svar: MASSOR! Instressant, gripande, sorglig, tänkvärd, fin, uppslukande, fascinerande, kärleksfull, längtande, Paris-resesugframkallande. Okej, det där sista ordet är kanske inte ett ord men det får vara med i alla fall.

Boken som jag läste i sommar och som fortfarande hänger sig kvar i mitt medvetande är No och jag av Delphine de Vigan.

No och jag är berättelsen om överintelligenta Lou som lever ett liv mycket i sina tankar. Hon har inga direkta vänner, en mamma som är deprimerad av sorg efter att ha förlorat ett barn och en pappa som spenderar mycket tid på jobbet.

När Lou bestämmer sig för att göra ett skolarbete om hemlösa i Paris där hon bor, träffar hon den några år äldre No som lever på gatan. No går motvilligt med på att låta sig intervjuas av Lou som i sin tur blir besatt av tanken att hjälpa No.

Det här låter som om det skulle kunna bli en sliskig feel good-bok ut i sista bladet men det blir det inte. Delphine de Vigan har ett sätt att skriva på som levandegör karaktärerna och berättelsen förs framåt i något som jag skulle vilja kalla realism-ångest-lycka. En del frågetecken rätas ut och andra inte.

Boken i sig ser liten och oansenlig ut men innanför det grå omslaget döljer sig en av mina finaste läsupplevelser i sommar.

Besök gärna förlagets hemsida och läs mer om boken.

/Sofia